Lucka 18- Pim Mountain Kwampaiboon, om att växa upp som maskrosbarn och hantera familjeproblem

Idag är det den 18 december och bakom lucka 18 hittar vi Pim Mountain Kwampaiboon som tar oss med på hennes berättelse om att växa upp som maskrosbarn och hantera familjeproblem. 

Mitt namn är Pim, jag är 29 år gammal och bor tillsammans med min lilla familj  bestående av min 5-åriga son Jordan och sambo Emil på Gärdet. Jag älskar musik och växt upp som en sann estetisk själ redan sen barnsben, vunnit svensk juniormästerskap i bowling, dansat sen jag var 11 år, varit med i talang 2018, studerat i USA och nu jobbar jag med sociala medier men även som vice ordförande för Kids Future, en välgörenhetsorganisation för barn i socialt utsatthet i norra Thailand. 

Jag är en väldigt energisk och nyfiken person som är i konstant jakt efter personlig utveckling och välmående för mig och alla runt mig. 

Som liten växte jag upp med en missbrukar förälder som brukade alkohol väldigt mycket. En vanlig dag kunde vara för mig att somna på kanten av en bar någonstans i stan medan jag målade en teckning eller fick glass för att bartendern tyckte synd om mig. Jag blev oftast buren hem på min förälders rygg, men var alldeles för påverkad för att hålla balansen vilket fick oss båda att ramla och slå i oss. Om jag inte följde med till baren kunde jag ligga hemma och sova men fullt medveten om att när min förälder inte var hemma i tid betydde det att den skulle komma hem påverkad. Eftersom jag bodde med min mor/far-förälder var jag alltid rädd att min förälder skulle bli utkastad för att den var för påverkad. Det kunde sluta med att min förälder somnade sittandes på toaletten, på golvet eller i värsta fall – över mig. Jag var så rädd över att förlora min förälder eller att den skulle kastas ut så jag fick oftast släpa den till sängs och klä av dem kläderna. Som ibland kunde vara fylld med avföring eller blod från krogslagsmål. 

Min förälder tog mig hem till en annan vuxen som vi var hos medan de drack, som också var prosituerad men hade ett barn nära min ålder som jag sökte tröst hos. Att vara maskrosbarn är att överleva i en värld man inte ens trodde att man försökte överleva i. Utan trodde att detta var vardag och normalt för alla barn. Tills skolan började göra orosanmälan och jag blev ställd mot väggen av min förälder om att jag skulle ha försagt mig eller skvallrat om hur mitt liv hemma såg ut. Jag försökte alltid hålla det tyst för att inte bli bestraffad och jag förlorade skoldagar för att min förälder ibland kunde sitta hemma på vardagar och dricka. Min mor/farförälder blev så arg för att jag ringde en dag och grät och bad om att få komma hem, att min förälder sa till mig att jag inte längre var dess dotter. Att vara maskrosbarn idag är fortfarande att överleva fast att kunna ta egna vuxna beslut, att kunna se behov och att konstant kämpa med att inte vara en medberoende men däremot en dotter som vill hjälpa sin förälder må bättre och läka. Och att läka sitt inre barn som var tvungen att växa upp på tok för snabbt. 

Det blev bättre för mig när jag fick hjälpa andra i liknande utsatthet, ibland har min läkningsprocess sett olika ut. Som tonåring hade jag en väldigt osund relation till alkohol för att jag trodde att jag skulle få samma öde. Men jag började snabbt vända mig till internet där jag insåg att många yngre än mig behövde samma hjälp och sökte styrka hos mig. Då kände jag inget annat val än att vara stark för andra och att det på ett sätt läkte något inom mig. Jag har aldrig riktigt fått stöd via myndighet eller annat för att jag var rädd att bli placerad i fosterfamilj eller hos socialen. Jag fann tröst i vänner med liknande problem och tillsist läktes jag lite mer när jag lärde mig att missbruk är en sjukdom och att medberoende är något svårt att jobba på. Nu ser jag min förälders behov och dens inre barn som antagligen inte heller var så lycklig. Men även att detta är ett genetiskt arv och en fälla många faller i. 

Jag vill ge mina sista ord till alla därute som kämpar med skam, med smärta och ångest att krama om er själva och era inre barn. Föreställ er att få träffa er själva vid den åldern som det kändes som allra värst och berätta att det inte är ditt fel, att hjälp finns att få, att du inte är ensam och att missbruk är psykiska sjukdomar som gör dom vi älskar till personer vi inte känner och att det är okej att ta avstånd om personen inte väljer att bättras, om den inte vill få hjälp eller sluta missbruka. Att du gör ditt men att det krävs från personen själv. Du är aldrig ensam i detta, och när du överlevt kan du se tillbaka på din tid och klappa dig på axeln över hur hårt du kämpat och blivit testad och att testa prata med någon annan ung som går igenom samma och vara DEN trygga vuxna för den personen. Oftast är vi bra på att ge råd till andra än att leva efter råden hos oss själva. Ibland läker vi, genom att läka andra och det ger oss perspektiv. Om du har barn/syskon andra barn i din närhet, försök tänka vem du väljer att vara under högtider, vad du väljer att normalisera framför detta barn, och om du ser dig själv i hur barnet känner om du någonsin är påverkad framför den. 

Tusen tack Pim för att du ville ställa upp med din starka berättelse i vår julkalender. Ni hittar hennes Instagram och Tiktok länkat nedan: