Idag är det den 19 december, och bakom lucka 19 hittar vi Niklas Selin som är pappa till vår medgrundare Elsa. Han ger oss svar på frågor om hur det var att stå bredvid in dotter när ätstörningen var som värst, och om hur rädslan vände livet upp och ner…
Hej! Jag heter Niklas Selin, är 54 år gammal och pappa till Elsa. Jag jobbar som distriktsansvarig på Lindab Sverige AB.
Hur var första gången du fick höra att Elsa mådde dåligt och var sjuk i sin ätstörning?
Jag minns mycket väl när jag fick samtalet från skolkuratorn på Fridaskolan, hon sa att jag var tvungen att komma direkt då Elsa var väldigt ledsen. Då fick man lite panik och tankarna började snurra om vad det kunde vara. När jag kom fram så satt Elsa och storgrät och jag trodde först något hade hänt på skolan, men skolkuratorn förklarade som det var och att Elsa mått dåligt ett tag. Då fick jag panik inombords och visste inte hur jag skulle tackla det, tankarna bara snurrade och man började gråta och ville bara att min lilla tös skulle må bra igen. Efter det är det svårt och minnas allt för det var så ofattbart på något vis, man började fundera på varför och om man som förälder hade gjort något fel .
Vad var du mest orolig för som pappa när Elsa var sjuk i sin ätstörning?
Att hon skulle ge upp och inte orka mer.
Hur var det att kämpa mot vårdkön för att Elsa skulle få en plats?
Det var mycket tufft, jag ringde 10-15 gånger varje dag i flera veckor för att få någon som förstod allvaret och lyssnade på mig.
Hur mådde du som pappa under den här perioden? Var du någonsin rädd/orolig för att din dotters sjukdom skulle vinna?
Fruktansvärd jobbig period, den värsta i mitt liv hittills och den oron går inte att förklara. Man visste ju liksom inte hur man skulle hantera situationen när man var hemma då hon var så skör. Det räckte att man sa något om mat, om vad vi skulle äta, så kunde hon bli ledsen och då fick man dåligt samvete för man gjorde fel.
Hur tyckte du att det var att få hjälp på ätstörningsenheten som familj, gav deras hjälp en trygghet för dig som förälder?
När vi väl kom till ätstörningsenheten i Uddevalla så kände jag hopp om att vi skulle klara detta tillsammans för där fick man vara delaktig på ett bra sätt och man fick en bättre förståelse om vad ätstörning är.
Minns du den dagen Elsa blev utskriven från ätstörningsenheten och friskförklarad? Hur kändes det för dig?
En stor lättnad och glädje och att vi som familj klarat detta och en stolthet att ha en dotter som Elsa som aldrig ger upp.
Vad brukade du göra för att ta hand om dig själv och rensa tankarna när det var som värst under Elsas sjukdomsperiod och det var jobbigt hemma?
Jag jobbade nog lite mer och stängde in mig lite tror jag. När jag var ute och tränade (löpning) så mådde jag lite bättre då fick man rensat tankarna lite.
Vad skulle du vilja säga till de föräldrar som befinner sig i samma situation som du gjorde när Elsa var sjuk?
Fortsätt kämpa, det finns bra hjälp att få när man väl kommer in.
Tack så jättemycket Niklas för att du delar med dig av din berättelse, och för din fina medverkan i vår julkalender!